Luftföroreningar kommer främst från eldning i fabrikerna eftersom tillverkningen kräver mycket energi, bland annat för att värma vattenbad.  En annan källa till luftutsläpp är de kemikalier som används. Utsläppen till marken kommer delvis från det slam som blir kvar efter avloppsreningen, i den mån sådan rening existerar. De består av diverse kemikalier, smuts och oljor från produktionen. Om slammet blir liggande på marken urlakas det och förorenar grund- och ytvattnet. Föroreningarna når också marken genom tillfälliga översvämningar. När flodvattnet drar sig tillbaka ligger kemikalierna kvar i marken. Samma sak händer när flod och grundvatten används för bevattning.

Mycket kemikalier i produktionen

Det är flera olika processer inblandade i textilproduktionen där det används kemikalier med diverse skador som följd på människor och miljö. Bland annat är det en hel del kemikalier som används, ungefär ett kilo kemikalier och upp till 29 000 l vatten går åt för att producera ett kilo textil.

Textilframställningen kan i stort sett delas in i två faser – de torra och de våta processerna. Av dessa är det de våta processerna som ger mest skada på miljön.

Till de torra processerna hör kardning av bomullsfibrerna, spinning, vävning och stickning till tyg. I de våta processerna ingår tvättning, blekning eller vitbehandling, färgning och tryck. Dessutom finns så kallade efterbehandlingar. Det är där textilen ges speciella egenskaper, t.ex. skrynkelfri-behandling, flamskydd, impregnering eller skydd mot mikrober och skadedjur.

De torra processerna ger en del avfall till mark och luft, i form av fibrer och ångor från kemikalier. Och det går åt en hel del energi till spinn-, stick- och vävmaskinerna, som medför en del luftutsläpp inkl. rätt mycket koldioxidutsläpp från fossila bränslen som ofta används.

Men annars är det som sagt från de våta processerna som den största miljöbelastningen kommer. Det man kan man tillägga är att en del av dessa egentligen har sitt ursprung i de torra processerna. De oljor och det klister som används i de torra processerna bidrar nämligen med ungefär hälften av de totala utsläppen i vattnet, när de väl tvättas ur inför blekning och färgning.

Först tvättas tyget  inför blekning och färgning. Tvättvattnet innehåller då, som nämnt ovan, dels de klister, spinn- , väv- och stickoljor och tensider som har tillkommit under de tidigare processerna, men även rester från bekämpningsmedel från odlingen samt tungmetaller, vaxer och använda tvättkemikalier.

Det är bara delvis känt hur de här olika ämnena påverkar miljön. Klistren är ofta lätt nedbrytbara, sällan giftiga mot vattenlevande organismer. Finns det reningsverk så hamnar de i slammet, vilket i sig är ett problem. Men dessutom bidrar klistren till att avloppsvattnet får en hög koncentration av så kallade kemiskt syreförbrukande ämnen (COD) och biologiskt syreförbrukande ämnen (BOD) i vattnet. Det är mått som visar hur mycket syre som krävs för att bryta ner dessa ämnen. Höga värden visar på att det krävs mycket syre för att bryta ned det lösta materialet, vilket i sin tur försämrar vattenkvaliteten. Oljorna som används är ofta mineraloljor med tillsats av tensider för att oljan ska bli lättare att tvätta ur. Båda dessa grupper av ämnen kan vara svårnedbrytbara. Vissa mineraloljor innehåller dessutom polyaromatiska kolväten, vilka kan vara cancerframkallande. De är giftiga för många sjö- och havsbottenlevande organismer och om de når grundvattnet kan de förstöra stora dricksvattentäkter. Användandet av mineraloljor har minskat, men eftersom de är billiga förekommer de fortfarande på många håll.

De bekämpningsmedel, tvättmedel och andra föroreningar som kan förekomma i tvättvattnet, har olika  miljöeffekter. Uppenbart är i varje fall att de i hög grad bidrar till den totala belastningen av organiska ämnen i avloppsvattnet. I och med det försämras vattenkvaliteten och vattendragen kan bli övergödda.

Ett av de ämnen som kan dyka upp under urtvättningen är nonylfenoletoxilat. Det är en tensid och kan ingå i tvättmedel. I sin grundform är ämnet inte miljöfarligt, men det bryts snabbt ner till nonylfenol, och det är ett mycket miljöfarligt ämne. Nonylfenol har även hormonstörande effekter. Det finns nu med på EU:s begränsningslista, där det sägs att nonylfenoletoxilat inte ska användas i produktionen om det inte kan garanteras att ämnet inte kommer att släppas ut, det vill säga att fabriken har ett slutet avloppssystem. Avloppssystemen är ofta ett stort problem i de små och medelstora företag som står för en stor del av textilproduktionen. För att få ett väl fungerande avloppssystem krävs ofta flera olika steg, mekaniska men även kemiska och biologiska, och det är kostsamt att skaffa ett sådant.

Blekning

Det tvättade bomullstyget har en lite gulaktig färg. För att få det vitt, eller för att få de helt rätt nyans vid färgningen bleks tyget. Efter blekningen förbättras också tygets vätförmåga lite grann, vilket underlättar de processer som följer efter blekningen. Tyget bleks därför även om det ska färgas i mörka toner.

Det finns olika metoder för att bleka tyget. Idag är det väteperoxid eller klorblekning som är de vanliga metoderna, peroxidblekningen är betydligt bättre ur miljösynpunkt eftersom det inte lämnar några skadliga rester i avloppet. När det gäller klorblekning är det natriumhypoklorit eller natriumklorit som används. De har betydligt större negativa miljöeffekter, den svenska textilindustrin har helt gått ifrån dem. Däremot används det fortfarande i många andra länder. Från klorblekningen bildas svårnedbrytbara, bioackumulerande och inte sällan giftiga ämnen i avloppsvattnet, bland annat klorerade organiska föreningar. Dioxin är en av de restprodukter som har hittats i avloppsvattnet från blekning med både natriumhypoklorit och natriumklorit. Allmänt gäller att klorerade ämnen ofta är skadliga för människor och giftiga eller skadliga för vattenlevande organismer.

Färgning

Färg vill vi gärna ha på tyget. Det är ett hantverk med många tusen års traditioner, men dagens färgmedel är allra oftast syntetiska. Förutom pigment behövs hjälpkemikalier såsom tensider, emulgeringsmedel, salter, syror vid färgningen.  Färgämnet ska helst vara stabilt,  stanna kvar i tyget efter tvätt. Ändå hamnar en hel del pigment i avloppet och fortsätter vidare ut i vattendragen eller fastnar i slammet.

Det är färgerierna som står för den riktigt stora miljöbelastningen. Pigment och de olika hjälpkemikalierna ger skador på djur och natur. Salterna t.ex. är billiga att köpa och används ofta i överflöd och stora mängder släpps sen ut i åar, sjöar och grundvattnet.

Därmed ökar salthalten i vattnet, vilket är farligt för sötvattenlevande djur och växter. Det kan också förstöra dricksvattnet och omöjliggöra användning som bevattning. Syrorna som används under färgningsprocessen minskar pH-värdet i vattnet, vilket kan vara farligt i sig själv för växt- och djurlivet. Det kan också förstärka effekterna av andra kemikalier som släpps ut i avloppsvattnet.

Vissa pigment är giftiga, men inte alla. Azofärger t.ex. och färgämnen med tungmetaller är giftiga både för människor och för vattenlevande organismer. En del azofärger (22 av totalt 3 000) finns med i EU:s begränsningsdirektiv och är förbjudna i den svenska lagstiftningen. Dessa azofärgämnen kan brytas ned till arylaminer, av vilka många är cancerframkallande. De här färgerna är dessutom vattenlösliga, vilket gör det extra lätt för kroppen att ta upp dem och kan dessutom ge skador på vattenmiljön under lång tid.

En del  färgämnen innehåller tungmetaller, även om användningen av dessa har minskat de senaste åren. Det är koppar, krom, nickel, zink men även kadmium som används och bly i vissa fall. Tungmetallerna är farliga för människor med cancerframkallande eller allergena egenskaper, men också giftiga för vattenlevande djur och växter.

Det finns också andra problem som är förknippade med färgningen. I de fall då pigmentet inte är direkt farligt, så gör själva färgningen av vattnet att mindre solljus kan tränga ner i vattendraget och därmed försämras den biologiska produktionen i vattendraget, d.v.s. tillväxten av växter minskar. Färgningen är dessutom en process som kräver väldigt mycket vatten och energi, förutom de ingående kemikalierna. De vattenbad som används för färgningen måste värmas till höga temperaturer, i den processen går det därför åt mycket energi . Eftersom all färg inte fastnar på fibrerna så måste överskottsfärgen tvättas ur, och då går det åt en hel del vatten. Till färgämnena hör även de optiska vitmedel som ibland används för att få ett vitt tyg att se ännu vitare ut och för att öka färglystern. Det är oftast mycket svårnedbrytbara ämnen som finns kvar i naturen under lång tid och som därmed också kan spridas långt. De är dessutom giftiga för fiskar och andra vattenlevande djur och växter.

Efterbehandling – finns många

Efterbehandling syftar till att ge speciella egenskaper till tyget. Ofta krävs stor användning av vatten, energi och kemikalier. En vanlig sådan när det gäller hemtextilier är mjukbehandling. I princip är det en behandling med stora mängder sköljmedel, som sedan försvinner i tvätten. Sköljmedel är ofta svårnedbrytbara, och stannar alltså kvar i vattendrag under lång tid.

Formaldehyd används dels för skrynkelfribehandling men även ibland som konserveringsmedel eller antibakteriellt medel. Om det förekommer i svenska textilier så är det oftast i låga halter. Det är allergiframkallande och giftigt för användaren och för vattenlevande djur och växter om det kommer ut i vattendrag efter tvätt.

Vissa textilier behandlas med flamskyddsmedel, för att försvåra antändning. De bromerade flamskyddsmedlen har länge ansetts som ett av de mer effektiva flamskyddsmedlen. Det finns runt 70 olika bromerade flamskyddsmedel, med varierande grad av bromering. Fem av dessa har använts i högre grad och det är om dessa det finns mest kunskap. Ett fåtal flamskyddsmedel finns med i EU:s begränsningsdirektiv och i svensk lagstiftning och får därmed inte användas i textilvaror som kommer i direktkontakt med huden. Flera bromerade flamskyddsmedel är bioackumulerande, mycket giftiga för vattenlevande organismer och orsakar skador på hormonsystem, immunsystem och neurologisk utveckling hos däggdjur.

Azofärgämnen – vissa kan brytas ned till cancerframkallande arylaminer och är därför förbjudna inom EU. Vissa är också allergiframkallande.

Bly – kan användas vid färgning och i metalldetaljer till kläder etc. Kan ansamlas i kroppen och påverka hjärnans utveckling hos barn. Kan orsaka långtidseffekter i vattenmiljön.

Bromerade flamskyddsmedel – till exempel hexabromcyklododekan (HBCDD)* kan finnas i vissa flamskyddade specialtextilier och är svårnedbrytbart, kan orsaka långtidseffekter i vattenmiljön.

Ftalater – används som mjukgörare i bland annat plasttryck. Bensylbutylftalat (BBP)*, dibutylftalat (DBP)* och di(2-etylhexyl)ftalat (DEHP)* kan ge nedsatt fortplantningsförmåga.

Klister – Används vid vävning för att hålla ihop varpen och kommer ut i vattendrag vid avtvättning där det förbrukar mycket syre vid nedbrytningen.

Krom – används bland annat vid garvning av läder. Sexvärt krom kan ge allergi och framkalla cancer.

Nonylfenolextoxylat – bryts ner till nonylfenol som är giftigt för vattenlevande organismer och misstänks ge nedsatt fortplantningsförmåga.

Nickel – kan förekomma i metalldetaljer på kläder och är allergiframkallande.

Perfluorerade ämnen – används som impregneringsmedel i textilier, många är svårnedbrytbara och innebär risker för miljön.

Perfluoroktansulfonat (PFOS) är förbjudet inom EU.

Well dressed? The present and future sustainability of clothing and textiles in the United Kingdom

http://www.ifm.eng.cam.ac.uk/service/books/

Via nedanstående länk hittar du IPCCs dokument: Reference Document on Best available Techniques for the Textiles Industry

http://eippcb.jrc.es/reference/

Klicka på BREF efter Textiles Industry.

SMED (Svenska MiljöEmissionsData) Rapport nr 149 2014 Konsumtion och återanvändning av textilier

SwedWatch; Textiliermed ett smutsigt förflutet, rapport nr 17 2007

SwedWatch; Starkt fokus på kvinnors rättigheter-Uppföljning av klädföretagens CSR-arbete, rapport nr 61 2013

Kemikalieinspektionen Faktablad Kemikalier i textilier, 2009